©

Kanske är dags att skriva av sig?
Vet inte vad det finns att skriva, egentligen. Jag är ingen bloggare direkt. Trivs bäst med att låta bilder tala för sig själva. En bild säger mer än tusen ord, och det är faktiskt sant. Att formulera tankar i text blir så direkt på något vis. Det lämnar inget rum till läsaren att själv skapa sig egna tankar. Eller jo, självklart kan man reflektera över en text. Absolut.
Men visst är det mer spännande att skapa gåtor via bild?

Nog om det.
Hur börjar man?
Inte det lättaste att välja ut delar av sig själv som man vill blotta inför människor som man både känner och inte känner. Jag har verkligen ingen aning om vilka som läser, och vilka som inte läser. Men ska jag vara ärlig är det nog svårast att skriva det. Inte just det faktum att jag ska dela med mig, utan att jag ska skriva det och sedan läsa det själv.
Hur mycket vill jag läsa om mig själv?
Det är skrämmande att skriva om sitt liv, det går näst intill inte.
Inte för mig. Jag är alldeles för kontrollerad för att kunna släppa ut all ilska, glädje och sorg på samma gång. Jag bearbetar varje sak för sig, och varje del får ta sin tid.

Just idag kan jag inte riktigt välja vilken del av mig jag vill dela med mig av. Jag känner mig rätt nollställd och tömd.
Vilket är skönt, ibland. Att inte behöva tänka så mycket. Att bara befinna sig i nuet där mitt största problem är att k-special flingorna just tog slut.
Och det är såhär jag ska känna.
När jag tagit mig loss ur klorna som håller mig fast och ger mig nya ärr varje dag,
det är såhär jag ska känna.
De klor som jag döpt till samvete.
De sylvassa klor som jag också kallar skuldkänslor.

Det är såhär jag ska känna.



//Louise.