29.9 - 08



Allt jag hör är låten.
Den går på repeat och dånar högt ur mina högtalare.
Som om den var skriven för att förklara hur det känns.

22.9 - 05



Och jag vet inte vad det är med mig,
men jag är inte rädd.
Det skrämmer mig.
Jag är inte rädd för att komma nära,
inte rädd för att förlora.
Kanske för att jag redan har förlorat.

Jag har totalt förlorat mig själv i dig.




21.9 - 08



Och dom säger förändra dig nu.

Hur jag än försöker, hur jag än vrider ut och in på mina ögon ser jag fortfarande samma sak. Jag ser fortfarande samma misstag spelas upp som en teater framför mig. Och jag hör hur mina tankar skriker högre än vad din röst någonsin kommer vara kapabel till.
Om du bara kunde vara tyst en sekund hade jag kanske kunnat nå till dig, nå ut med det som dånar högre än 2000 decibell inom mig. Kanske är jag förstörd, kanske är jag ihopsydd så många gånger att det är omöjligt för mig att gå sönder ännu en gång.

Och hur gör jag nu? Du har aldrig lärt mig detta, du har aldrig lärt mig mycket. Jag vet hur man skryter, jag vet hur man visar upp det man egentligen inte äger. Men hur gör jag för att visa upp det som är inuti mig, min nakna insida som kommer blotta hela mitt liv framför hennes ögon. Hur ska hon någonsin förstå sig på mig?

Kanske är jag klar om en stund.
Kanske var jag klar när jag föddes.

Kanske kommer jag och alla med mig få kämpa
tills den dag då vi väljer att släppa taget om oss själva.



18.9 - 08



Och jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att det skulle bli såhär. Mitt liv var förutbestämt.
Av vem då? Av de gråa normer som finns, eller av den dåliga karaktär som föll för den enkla vägen?
Antagligen båda, normen hade mycket att säga till om i den svaga karaktärens liv.
Jag platsade inte, jag hade för mycket att säga, för mycket att komma med.

Och du stoppade hela min mun full med sparvar som jag aldrig bett om, som jag aldrig velat ha. Sedan berättar du för mig hur lyckligt lottad jag är. Hur mitt liv var värt mer än alla andras och hur jag kunde använda det för att skapa avund bland andra. Det du aldrig uppfattade var att jag gjorde det bara när du såg på. Jag var din trofé du visade upp bland dina så kallade vänner. De vänner som inte hade annat att prata om hur mycket deras respektive tjänade varje månad. Och hur skönt det var att alltid bada i champange.

Såg du någon gång min äcklade blick?
Såg du hur jag tyst i mina tankar såg ner på er?
Och förstod du någon gång att jag hela tiden tänkte steget längre än dig?

Såg du mig över huvud taget.






13.9 - 08


2.9 - 08



Jag kommer aldrig bli den du vill att jag ska vara. Och du kommer heller aldrig bli den jag vill se stå tätt intill mig i vått och torrt. Kanske är det inte det som är det jobbiga? Utan kanske är det just det faktum att jag måste inse att det.

Och alla mina prinsessdrömmar går i kras, som de dyraste vinglasen i diskmaskinen.
Ibland satte jag de där med flit. Inte för att jag trodde för en sekund att du skulle sluta bara för det. Men för att du skulle få känna dig provocerad utav ditt eget missbruk, bara för en liten stund.

Vad gjorde mest ont, när du skar dig själv i handen utav allt splitter, eller när jag lämnade dig?