28.10 - 08
© Louise Ottosson
27.10 - 08
Tiden läker alla sår, sägs det.
Idag väljer jag att tro på det påståendet.
Klagomål, allt jag hör är nedstämda toner som yr om någonting de inte förstår sig på.
Hur bestämmer man vems problem som är störst? Går det?
Kan man mäta på en skala? Spelar det någon roll?
I slutändan så känner man bara sina egna problem.
Vilket betyder att de problemen man har själv kommer alltid vara de största.
Så varför, när du har möjligheten att vara utan, varför skapa problem för dig själv?
Måste du ha ont? Måste du lägga tusen tankar och flera ton energi på att förstöra för dig själv?
Klagomål, allt jag hör är nedstämda toner.
25.10 - 08
Kanske blir allt lite mer synligt när du inte är med?
Och hur du bar dig åt för att komma åt mitt absolut innersta kommer jag aldrig få veta, vill jag aldrig veta.
Men du kom dit, vände ut och in på hela mig med dina ord som la sig mellan mina revben.
Jag antar att du insåg det, du insåg hur mycket du var, hur mycket du tog över mig mer och mer för varje ord.
Jag var som någon du ville övervinna för att sedan lämna.
Vilket du gjorde. Det du inte insåg var att samma stund som du gav ifrån dig ord du inte menade,
ord vassare än nykrossat glas, i samma stund lämnade jag dig.
Och det dödar mig att säga att du aldrig mer får komma in.
Och det gör ont att inse att vi aldrig kommer infinna oss i samma ord igen.
23.10 - 08
Du bad mig att ge upp allt för dig.
Jag gav upp mycket, men inte tillräckligt mycket.
Du bad mig att läsa dina mellanrader som om de vore synliga,
medan du själv tog dig in i min kropp via ryggmärgen utan att fråga.
Nu sitter jag här, ensam i rummet, delad i tanken.
Du skulle valt en annan väg in.
Du sitter fast i ryggmärgen som om du aldrig velat något hellre
än att vara där tills jag släpper taget om mig själv.
Men du skulle valt en annan väg.
Ryggmärgen gör dig inte till någon jag beundrar eller älskar.
Ryggmärgen gör dig till någon jag beundrar och älskar dig av ren vana.
20.10 - 08
För att skriva ett helt vanligt inlägg utan dolda meningar eller frustrerande gåtor.
Nu är jag back on track för lite uppdateringar då vi inte haft internet här hemma.
Här hemma hos mig och Lovisa.
Jo, vi bor tillsammans nu. Och med det blev allt så mycket lättare.
Men men.
More to come, nu blir det uppdatering på bilddagboken.