©

Du bad mig att ge upp allt för dig.
Jag gav upp mycket, men inte tillräckligt mycket.
Du bad mig att läsa dina mellanrader som om de vore synliga,
medan du själv tog dig in i min kropp via ryggmärgen utan att fråga.
Nu sitter jag här, ensam i rummet, delad i tanken.
Du skulle valt en annan väg in.
Du sitter fast i ryggmärgen som om du aldrig velat något hellre
än att vara där tills jag släpper taget om mig själv.
Men du skulle valt en annan väg.
Ryggmärgen gör dig inte till någon jag beundrar eller älskar.
Ryggmärgen gör dig till någon jag beundrar och älskar dig av ren vana.

För att skriva ett helt vanligt inlägg utan dolda meningar eller frustrerande gåtor.

Nu är jag back on track för lite uppdateringar då vi inte haft internet här hemma.
Här hemma hos mig och Lovisa.
Jo, vi bor tillsammans nu. Och med det blev allt så mycket lättare.

Men men.
More to come, nu blir det uppdatering på bilddagboken.

Allt jag hör är låten.
Den går på repeat och dånar högt ur mina högtalare.
Som om den var skriven för att förklara hur det känns.

Och jag vet inte vad det är med mig,
men jag är inte rädd.
Det skrämmer mig.
Jag är inte rädd för att komma nära,
inte rädd för att förlora.
Kanske för att jag redan har förlorat.

Jag har totalt förlorat mig själv i dig.

Och dom säger förändra dig nu.

Hur jag än försöker, hur jag än vrider ut och in på mina ögon ser jag fortfarande samma sak. Jag ser fortfarande samma misstag spelas upp som en teater framför mig. Och jag hör hur mina tankar skriker högre än vad din röst någonsin kommer vara kapabel till.
Om du bara kunde vara tyst en sekund hade jag kanske kunnat nå till dig, nå ut med det som dånar högre än 2000 decibell inom mig. Kanske är jag förstörd, kanske är jag ihopsydd så många gånger att det är omöjligt för mig att gå sönder ännu en gång.

Och hur gör jag nu? Du har aldrig lärt mig detta, du har aldrig lärt mig mycket. Jag vet hur man skryter, jag vet hur man visar upp det man egentligen inte äger. Men hur gör jag för att visa upp det som är inuti mig, min nakna insida som kommer blotta hela mitt liv framför hennes ögon. Hur ska hon någonsin förstå sig på mig?

Kanske är jag klar om en stund.
Kanske var jag klar när jag föddes.

Kanske kommer jag och alla med mig få kämpa
tills den dag då vi väljer att släppa taget om oss själva.

Jag kommer aldrig bli den du vill att jag ska vara. Och du kommer heller aldrig bli den jag vill se stå tätt intill mig i vått och torrt. Kanske är det inte det som är det jobbiga? Utan kanske är det just det faktum att jag måste inse att det.

Och alla mina prinsessdrömmar går i kras, som de dyraste vinglasen i diskmaskinen.
Ibland satte jag de där med flit. Inte för att jag trodde för en sekund att du skulle sluta bara för det. Men för att du skulle få känna dig provocerad utav ditt eget missbruk, bara för en liten stund.

Vad gjorde mest ont, när du skar dig själv i handen utav allt splitter, eller när jag lämnade dig?

Hur många gånger kan man brista utan att gå sönder?

Delar av det som kallas familj är utspridda över hela den här staden. Och aldrig har en kväll känts så kall som denna. Att mötas och känna hur källan till kopplingen är borta. Som försvunnen. Att stå där utan att ha några som helst referenser. Som att försöka sälja sig själv om och om igen utan att lyckas.
Kanske kan man likna sin familj vid ett företag?

Kanske är dags att skriva av sig?
Vet inte vad det finns att skriva, egentligen. Jag är ingen bloggare direkt. Trivs bäst med att låta bilder tala för sig själva. En bild säger mer än tusen ord, och det är faktiskt sant. Att formulera tankar i text blir så direkt på något vis. Det lämnar inget rum till läsaren att själv skapa sig egna tankar. Eller jo, självklart kan man reflektera över en text. Absolut.
Men visst är det mer spännande att skapa gåtor via bild?

Nog om det.
Hur börjar man?
Inte det lättaste att välja ut delar av sig själv som man vill blotta inför människor som man både känner och inte känner. Jag har verkligen ingen aning om vilka som läser, och vilka som inte läser. Men ska jag vara ärlig är det nog svårast att skriva det. Inte just det faktum att jag ska dela med mig, utan att jag ska skriva det och sedan läsa det själv.
Hur mycket vill jag läsa om mig själv?
Det är skrämmande att skriva om sitt liv, det går näst intill inte.
Inte för mig. Jag är alldeles för kontrollerad för att kunna släppa ut all ilska, glädje och sorg på samma gång. Jag bearbetar varje sak för sig, och varje del får ta sin tid.

Just idag kan jag inte riktigt välja vilken del av mig jag vill dela med mig av. Jag känner mig rätt nollställd och tömd.
Vilket är skönt, ibland. Att inte behöva tänka så mycket. Att bara befinna sig i nuet där mitt största problem är att k-special flingorna just tog slut.
Och det är såhär jag ska känna.
När jag tagit mig loss ur klorna som håller mig fast och ger mig nya ärr varje dag,
det är såhär jag ska känna.
De klor som jag döpt till samvete.
De sylvassa klor som jag också kallar skuldkänslor.

Det är såhär jag ska känna.



//Louise.

I can feel her on my skin
I can taste her on my tongue
Shes the sweetest taste of sin

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Let's not share our sad stories
We'll make this up as we go along
Let's see the joy and forget the worries
Shed lights on right words instead of wrong
Life's too short for the ifs and maybes
Trust in what you feel
Roll the dice, spin the wheel

I've had other options too;
But all I want is you
Girl, your body fits me like a glove
And you shower me with words of love

Håll mig hårt eller släpp mig helt,
men lämna mig inte bunden
Värm mig med din kärlek eller lämna mig i kylan,
men låt mig inte frysa i din närhet

Fame is just our own illusion;
Of what life is ment to be.

With you - BFF (Lovisa, Hannah och Louise)



20h festivalen 08.

Om jag bara fick vara barn igen.
Jag minns hur alla längtade efter att bli äldre.
Men jag var alltid nöjd.
Redan som liten insåg jag alla jobbiga saker man skulle behöva göra som vuxen.
Vem orkar gå upp och jobba varje dag?
Nej, då var det roligare och vakna upp och slänga sig på sina leksaker,
ringa kompisar och leka hela dagen lång.

Jag älskade mitt liv som barn <3


Men, jag skulle inte säga att jag klagar nu heller.
Lite mer av det jobbiga, men ändå lite mer av det bra.
Independence <3